Tracey Birdwell – om hur synen på ALC förändras

Större gemenskap, djupare inlärning och mer omväxlande lektioner. Fördelarna med Active Learning Classrooms har visat sig vara många, menar Tracey Birdwell, Program Director of The Mosaic Initiative på Indiana University. Deras lokaler och lärarprogram lockar nu till sig världens blickar.

Active Learning Classrooms (ALC) har blivit en snackis på lärosäten runt om i landet de senaste åren. Men egentligen är det inte särskilt nytt. Man har pratat om aktivt lärande väldigt länge, men den form som vi pratar om idag tog fart i mitten av 90-talet. Indiana University har byggt upp en verksamhet, Mosaic Initiative, som drar blickarna till sig från världens alla hörn. Mosaics egen blogg läses av personer i mer än hundra länder.

– Universitetet byggde de första ALC-salarna 2013, då hade medvetenheten ökat och två år senare anställdes jag, säger Tracey Birdwell.

Hon, som själv är historiker i botten, är idag lite av spindeln i nätet och jobbar tätt ihop med såväl designteamet som lärarna. I dagsläget är ungefär 20 procent av föreläsningssalarna av ALC-modell, men andelen ökar hela tiden. Och om det tidigare var många lärare som var tveksamma till ALC, så har inställningen förändrats nu. Mosaic Fellows är ettårigt program som lärare kan söka till, för att få hjälp att utveckla sin undervisning i ALC-salar. Det är fler som söker än som får plats. Men för den som väl har gått programmet är det en bra merit på ett cv.

Tracey Birdwell, Indiana University.

Tracey Birdwell, Indiana University.

– Det är en sorts statussymbol att ha varit en Mosaic Fellow. Många skriver titeln ”Senior Fellow” i sin mejlsignatur, vid sidan av institution och fakultetsrang. Och ledningarna på fakulteterna brukar vilja ha med det i sina årsredovisningar också, säger Tracey Birdwell.

Att jobba med aktivt lärande handlar om att flytta fokus från läraren till studenterna.

– Målet är att föreläsaren inte ska vara i centrum, utan det är studenternas arbete tillsammans som målet.

Det låter kanske lite motsägelsefullt när man tittar på det nya auditoriet i Innovation Hall på Indiana University. En ellipsformad sal där studenterna sitter i rader längs båda väggarna medan lärarens plats är just – i centrum.

– Tanken är att studenterna ska kunna se varandra och prata med varandra. I en traditionell föreläsningssal tittar de ju rakt fram och ser inte varandra. Vi har lärare som fascinerat berättat om hur studenter i en diskussion sagt ”jag vill ta vid där Sally slutade…” och som konstaterat att det inte hänt tidigare eftersom man inte ser vem som pratar i den traditionella miljön. Och i ett auditiorium som det i Innovation Hall kan faktiskt föreläsaren ”försvinna” ut ur rummet genom att låta studenterna prata med varandra rakt över rummet.

I Innovation Hall är två jättelika skärmar monterade längs de välvda väggarna och lärarens podium kan vridas så att läraren kan flytta runt och möta allas blickar. Det är en av grundstenarna inom active learning – att läraren är mycket mer rörlig i rummet. –

– Som historiker älskar ju jag föreläsningar och man ska inte förminska behovet av expertkunskapen i klassrummet. Men i ALC kanske man föreläser i tjugo minuter och sedan får studenterna jobba ihop, säger Tracey Birdwell.

» Målet är att föreläsaren inte ska vara i centrum, utan det är studenternas arbete tillsammans som målet «

Tracey Birdwell, Program Director of The Mosaic Initiative, Indiana University

Sålunda är alla stolar i auditoriet på hjul för att studenterna ska kunna vända sig mot varandra för att jobba i grupp. Det här är en typ av ALC-sal. Men Tracy Birdwells team strävar mot en stor variation på salarna.

– I början byggdes alla klassrummen som så kallade scale up-rum. Runda bord för mindre grupper placerades ut i salen med lärarens plats i mitten. De såg ganska lika ut. Men ganska snart började man tänka friare och bygga AL-salar som är betydligt mer varierade.

Tracey Birdwell berättar om ett superavancerat kemilabb på ett universitet i Sydney, där varje student har en egen dataskärm vid sitt arbetsbord och lyssnar på läraren i hörlurar. Precis som med de avancerade jätteskärmarna i Innovation Hall är det lätt att fastna vid de tekniska hjälpmedlen i salarna. Något som kan verka avskräckande för lärosäten eftersom kostnaderna lätt skenar. Men Tracey Birdwell menar att man inte alls behöver tänka så.

– Våra klassrum är verkligen som en mosaik. Vi har salar som är väldigt designade och high-tech, men också de som är low-tech. Eftersom det kostar så mycket måste man verkligen tänka till så att man inte trycker in en massa teknik som inte kommer att användas.

Bord och stolar som lätt kan flyttas runt är däremot ett krav. Annars faller hela idén om att studenterna ska jobba ihop i grupper. I en low-techsal kan det räcka med att varje grupp får en egen whiteboard.

Att som lärare plötsligt ställas i ett helt annat arbetsrum än man är van vid, kan avskräcka även den bästa pedagog. Bara det att inte ha ryggen fri kan kännas tufft. Dessutom är det lätt att känna förväntningar på att förändra hela sitt sätt att undervisa. Men så behöver man inte alls tänka, menar Tracey Birdwell. 

– Jag säger aldrig åt någon att ändra hela lektionen bara på grund av rummet. Jag uppmuntrar lärarna att röra sig i rummet och att tänka på vad som är deras bästa aktiviteter i klassrummet. Ok, men om du nu inte har exakt samma förutsättningar som tidigare, vad kan du då förändra? Det kan vara små justeringar. Dina verktyg ändras, men allt måste inte ändras.

Bara genom att byta verktyg ändras mycket automatiskt ändå, menar Tracey Birdwell och berättar om en studie gjord av en kollega. En grupp studenter fick jobba med ett stort blädderblock, medan en annan grupp fick en whiteboard på hjul.Uppgiften var densamma, men processerna blev helt olika. De som hade whiteboarden började genast klottra, sudda ut och göra om, medan de som hade blädderblocket stod och diskuterade sig fram till en idé innan de skrev på papperet.

– Det finns inget som är rätt eller fel. Men ibland kanske man vill att studenterna ska öva på att just pröva sig fram. Jag uppmuntrar lärarna att testa samma aktivitet med olika verktyg. Tänk på vad du har i rummet och gör små justeringar.

I en undersökning gjord vid Göteborgs universitet 2017 samlade man erfarenheter från de första åren med active learning-salar. Där framkom att många lärare visserligen kände sig osäkra i början, men samtidigt att det var lättare att involvera studenter som annars hamnat utanför eller haft en passiv hållning. Studenterna beskriver hur de redan från start känner förväntan på att vara mer aktiv. Det stämmer väl överens med Tracey Birdwells erfarenheter. Det här med att inte kunna ”gömma sig” i ett klassrum kan ju vara både bra och dåligt menar hon. Ibland kanske man behöver få gömma sig lite. Men sedan finns det ju de som passar på att åka snålskjuts på andras arbete.

– I en active learning-sal blir det mer uppenbart när någon inte gör sitt jobb. Jag brukar tipsa lärarna om att låta varje elev få en egen färg på pennan. Då kan man se om någon inte är med och skriver. Men studenterna kan också ta olika roller, någon kan skriva medan andra håller koll på tiden, pratar och så vidare. Man kan bidra på olika sätt. Den största vinsten som Mosaic-gänget sett i sin egen forskning kring metoden är att ALC skapar en större känsla av närhet. Studenter blir mer bekväma med att prata inför andra.

– Och att alla kan se varandra! Man skapar kunskap och idéer tillsammans. Jag tror att ALC skapar inlärning på ett djupare plan. Ytor skapar inte inlärning, men ytor kan skapa förutsättningar för inlärning.

Vad har hänt om fem år, tror du?

– Då tror jag att active learning är mainstream – och att vi har flyttat utomhus! Covid har förstås fått oss att tänka på att umgås mer utomhus, men det finns sedan tidigare projekt där man tittar på hur man kan utnyttja befintliga ytor utomhus. Vi kommer att tänka om när det gäller alla ytor på campus.