Vi vill tillbaka till campus!

                Det är tufft för studenterna. Att inte få vara på campus skapar ensamhet och bristande motivation, visar flera enkäter.  Men för undervisningen kan pandemin rentav vara bra – på sikt. Den kommer påverka utformningen av både lektioner och lokaler, tror professor Klara Bolander Laksov vid Stockholms universitet. 
            

Hon tillträdde som landets första kvinnliga professor i högskolepedagogik vid institutionen för pedagogik och didaktik i mitten av november 2019. I pressmeddelandet på Stockholms universitets sajt kan man läsa att ”Målet med hennes forskning är att skapa bättre förutsättningar för högskolelärare att skapa en så god undervisningskvalitet som möjligt för studenter i högre utbildning.”

Porträttbild, Klara Bolander Laksov, professor vid institutionen för pedagogik och didaktik och föreståndare för universitetslärarutbildning vid Stockholms universitet.

Klara Bolander Laksov, professor vid institutionen för pedagogik och didaktik och föreståndare för universitetslärarutbildning vid Stockholms universitet.

Foto: Stockholms universitet

Ingen hade väl då kunnat ana att hela universitetet bara några månader senare skulle stänga lokalerna och göra all undervisning digital. Så hur gick det med att skapa bättre förutsättningar? Inte som hon tänkt sig, förstås. Men Klara Bolander Laksov låter ändå hoppfull, trots att universitetet återigen fått stänga ner salsundervisningen.

– Vi har precis avslutat en digital konferens med nästan 300 deltagare. Det är många som verkligen brinner för att skapa ett bra lärande för sina studenter! Vi fick se massor av exempel på hur man ändrar labbundervisningar, skapar virtuella case och mycket mer. Det finns så många exempel på hur lärare kan inspirera varandra!

Trots att det vid första nedstängningen bara handlade om att alls kunna bedriva undervisning online, såg hon redan där och då hur något fundamentalt förändrades i lärarkåren.

– Pandemin har öppnat upp och bidragit till ett större samarbete lärare emellan. Vi kunde se tidigt hur många – kanske för första gången – vände sig till varandra. Man bad varandra om hjälp och löste problem tillsammans. I början handlade det mest om teknik, men så småningom ökade frågornas komplexitet och gick över till de pedagogiska frågorna, som hur man ska göra när studenterna stänger av kamerorna under föreläsningarna?

Genrebild, campus

Saknaden av att studera och umgås på campus har varit stor under pandemin år 2020.

Lärare känner sig distanserade från studenterna. Studenterna, i sin tur, känner sig distanserade från såväl lärare som kursare och studiesammanhang. Akademiska Hus lät i juni göra en intervjustudie med studenter vid tre lärosäten – Chalmers tekniska högskola i Göteborg samt universiteten i Örebro och Karlstad. Samtidigt gjorde Stockholms universitet en egen undersökning. Båda pekar på samma negativa effekter av att vara hänvisad till hemstudier:

– Det skapar en ensamhet som är negativ för motivationen och för orken att vara uthållig, säger Klara Bolander Laksov. Medan lärarna vänt sig till varandra med frågor och funderingar så har det inte varit självklart för alla studenter.

När Klara Bolander Laksov får frågan vad hon själv saknar mest från att kunna vara på universitetet är svaret entydigt: relationerna som skapas när man delar det fysiska rummet.

– Jag saknar att kunna gå förbi varandras rum, att mötas i kafferummet, att spontant stöta ihop med varandra. Det vi måste göra nu är att planera för det spontana. Vi har till exempel startat med fredagsfika online. Andra ses digitalt några gånger i veckan för att få möjlighet att prata. Jag saknar den sociala interaktionen som kan trigga igång en att fundera och få idéer. Mycket av det vi gör är beroende av våra sociala relationer. Jag tror att den största insikten som många fått under den här tiden är just betydelsen av relationsbyggande.

På samma sätt saknar studenterna att kunna diskutera frågor som dykt upp på föreläsningar, att kunna plugga ihop, att fika efter föreläsningen – eller över huvud taget få ta del av det studentliv som många sett fram emot som en otroligt särskild tid i livet. En tid då man skapar nya vänner och kontakter för framtiden. Uteblir de spontana mötena uteblir nätverken. Så i den digitala utbildningens tid ökar lärarnas ansvar för att hjälpa studenterna skapa relationer och nätverk, menar Klara Bolander Laksov. Det kan man göra genom att etablera virtuella rum där man har en kontinuerlig grupp eller genom att öppna zoomrummet en stund innan föreläsningarna börjar och sedan uppmuntra studenterna att gå dit och småprata. Läraren kan också stanna kvar en stund efteråt och få personlig kontakt med studenterna och svara på frågor – på samma sätt som man hade gjort om man varit i universitetets lokaler. Man måste helt enkelt hitta andra sätt att planera för spontana samtal. Båda enkäterna vittnar om att engagemanget för studierna minskar hos en del studenter. Det blir förstås inte bättre av att många låter bli att sätta på kameran under föreläsningarna.

– Jag lider med de lärare som föresatt sig att göra en föreläsning och så har de 80 svarta skärmar med namn framför sig. Det går inte. Man måste kunna se varandra. Det är väl det som är själva lärandemiljön – att skapa ett klimat där det känns behagligt att kunna fråga och kommentera. 

Även om mycket ändå fungerar i den digitala undervisningen finns det helt enkelt saker som är svåra att återskapa virtuellt. 

– Jag tror att känslan av att vara i ett sammanhang har stor betydelse för välbefinnandet. Det finns inte jättemycket forskning på fysiska miljöers påverkan på det direkta lärandet, men det finns en del. Och att vara i en välkomnande, inkluderande, behaglig miljö påverkar känslan av att man vill vara där. Det kan handla om att det finns växter, att det känns levande. Det är därför vi vill resa – vi vill uppleva saker i sina sammanhang. Fysiska faktorer spelar in i vad det blir för konversationer och möten. 

Insikten om relationernas betydelse tror hon därför kommer få stor betydelse för hur lärosätena planerar undervisningen framöver. Många lärare har nu mer eller mindre tvingats lära sig nya digitala verktyg – och gillar det. De har fått erfarenhetsbaserad kunskap. Det är en konkret utveckling som kommer att kvarstå, corona eller inte. Och den kommer att göra att kraven på lokalerna kommer att öka, tror Klara Bolander Laksov. 

– I och med ökat fokus på det sociala och relationer kommer flexibiliteten i lärosalen bli ännu viktigare. Vi kommer att behöva möjligheter att dela skärmar och sitta i mindre rum. Jag har varit med vid framtagandet av ritningarna till det nya Albano som byggs. Där har vi diskuterat flexibiliteten mycket – att det ska finnas möjlighet att flytta på bord och stolar enkelt och snabbt, som i active learning classrooms. Det behöver inte vara pepprat med teknik, men man ska kunna pendla mellan att vara i smågrupper och att lyssna på en person. 

När det kommer till själva sättet att undervisa ser hon redan nu hur allt fler lärare anammar tekniken med omvända klassrum (flipped classroom). I stället för att man håller en traditionell föreläsning och sedan låter studenterna läsa litteraturen, kan studenterna i förväg ta del av fakta genom filmer eller annat material digitalt. Sedan använder man tiden då man ses till att diskutera innehållet, ställa frågor och så vidare. Det är ett sätt att både minska risken för ”zoom-trötthet” och att öka känslan av sammanhang och delaktighet hos studenterna.